Så kom helgen som vi har väntat på hela sommaren och av någon konstig anledning så va jag inte alls sugen på att åka, det kändes mest bara jobbigt och jag ville egentligen bara stänga in mig och vara ensam, men allt va redan betalt och klart så vi rullade och nånstans i bilen hittade jag en svag vibe som började peppa upp.
Torsdagen blev intensiv och ganska chockartad och det va inte förrän på fredagen, då Kaptenen klev på, som jag egentligen fattade vad som hände, det kändes som att någon gav mig en rak höger och sedan ruskade om mig rejält.
Vart fan ha jag varit!!? Någon gång under den här våren/sommaren har jag tappat det viktigaste av allt, det som verkligen betyder något och är värt att stå på benen för... och ännu tydligare blev det när min stöttepelare från mars månad levererades live rakt framför mig, dom där tre minuterna som har hjälpt mig att hålla hakan över vattenytan och som jag idag inte trodde att jag kunde lyssna på längre, då föll polletten ordentligt ner och det brände bakom ögonlocken. Jag har tappat mig själv och sedan sökt på helt fel ställen, har nånstans i bakhuvudet hela tiden vetat om det men trott att det varit en fas som jag måste rida ut och att det blir bättre sen, försökt att ersätta tomhålet med fel drivmedel och inte förrän nu har jag fattat vad jag har saknat, det som verkligen är VIKTIGT!!
Det tackar jag Kaptenen för!!!
Även Eli förtjänar ett stort jävla BIG UP, sist ut på den tredje dagen boostade han på knytnävsslaget rejält och för en kort stund kunde jag slappna av och känna hemtrivseln som jag har saknat så.
Men... nu känns det som att jag har backat minst sju steg och måste börja om, gör om gör rätt... och helt plötsligt så kröp även spökena närmre.
Det finns mycket efter det här helgen som jag borde göra jämfotahopp och klappa händerna till men kan inte, står som fast klistrad och iakttar istället, vågar inte tro eller ta på det som hänt och har svårt att smälta alla två tusen tankar... är livrädd helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar